|
|
LANFRANCO, Giovanni
Italian painter (b. 1582, Parma, d. 1647, Roma).
Italian painter and draughtsman. A major figure in the development of the Roman Baroque in the 1620s, he painted many altarpieces and some cabinet pictures, but was notable above all for a number of dome frescoes that are indebted to the works of Correggio; most celebrated is the Assumption of the Virgin (1625-7) in the dome of S Andrea della Valle, Rome. He also influenced the development of art in Naples, where, between 1634 and 1646, he executed a series of vast fresco commissions that look forward to the art of Luca Giordano and Francesco Solimena. A vast number of Lanfranco's preparatory drawings survive, the majority of which are now in the Museo e Gallerie Nazionali di Capodimonte, Naples. Broadly speaking they are of two types: small (up to 200*250 mm) compositional sketches, either in brown pen, with or without brown wash, on white or beige fine paper, or in red chalk, sometimes with red wash, or, more rarely, in black chalk or a combination of both red and black; and slightly larger
Related Paintings of LANFRANCO, Giovanni :. | Hagar in the Wilderness | Miracle of the Bread and Fish | Norandino and Lucina Discovered by the Ogre sg | The Ecstasy of St.Margaret of Cortona | The Annunciation y | Related Artists: Marie Bashkirtseff(Russian: November 11, 1858 October 31, 1884) was a Ukrainian-born Russian diarist, painter and sculptor.
Marie BashkirtseffBorn Maria Konstantinovna Bashkirtseva in Gavrontsy near Poltava, to a wealthy noble family, she grew up abroad, traveling with her mother across most of Europe. Educated privately, she studied painting in France at the Acad??mie Julian, one of the few establishments that accepted female students. The Acad??mie attracted young women from all over Europe and the United States. One fellow student was Louise Breslau who Marie viewed as her only rival. Marie would go on to produce a remarkable body of work in her short lifetime, the most famous being the portrait of Paris slum children titled The Meeting and In the Studio, (shown here) a portrait of her fellow artists at work. Unfortunately, a large number of Bashkirtseff's works were destroyed by the Nazis during World War II.
From the age of 13, she began keeping a journal, and it is for this she is most famous. Her personal account of the struggles of women artists is documented in her published journals, which are a revealing story of the bourgeoisie. Titled, I Am the Most Interesting Book of All, her popular diary is still in print today. The diary was cited by an American contemporary, Mary MacLane, whose own shockingly confessional diary drew inspiration from Bashkirtseff's. Her letters, consisting of her correspondence with the writer Guy de Maupassant, were published in 1891.
The grave of Marie BashkirtseffDying of tuberculosis at the age of 25, Bashkirtseff lived just long enough to become an intellectual powerhouse in Paris in the 1880s. A feminist, in 1881, using the nom de plume "Pauline Orrel," she wrote several articles for Hubertine Auclert's feminist newspaper, La Citoyenne. One of her famous quotes is: Let us love dogs, let us love only dogs! Men and cats are unworthy creatures. Martin Mijtens d.a.Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Abraham SolomonEnglish Painter, 1824-1862
|
|
|
|
|
|
|
|